onsdag 28 september 2011

Jag hade en tanke....

När jag gjorde diabetes-debut så hade jag aldrig hört talas om det, okej, jag var typ 14 år gammal (13 år och 11 månader exakt), sedan efteråt tyckte jag att det stod överallt i alla tidningar såg jag ordet och ganska snart hade en skolkamrat också debuterat, dock så umgicks vi inte särskilt mycket.

Jag accepterade ganska snabbt mitt öde och fortsatte att leva ett nästan normalt liv, men vad jag alltid  har saknat är någon som är i samma sits som jag, någon som vet på riktigt vad det innebär att behöva kolla sitt BS jämt och ständigt, någon som vet hur jobbigt det kan vara att behöva utstå blickar från främmande människor när man tar blodsockret eller sprutan. Jag förstår dock mycket väl att folk tittar, det hade jag nog också gjort, och ja, jag vägrar att dölja det faktum att jag har diabetes.

Nå, min tanke var att jag tror att det hade kunnat vara bra om man umgicks med denna någon ibland, kanske tom någon som har haft diabetes lite längre än en själv (inte nödvändigt dock) som en mentor, ja en mentor hade kunnat vara bra att ha när man just debuterat, eller efter ett tag iallafall.

Jag skulle iallafall vilja ha någon att prata med ibland om sådana här saker, mina vänner är guld värda, men de kan ändå inte riktigt förstå hur detta är. jag vet inte varför men på sistone har jag börjat fundera på hur det skulle vara om jag inte hade diabetes, eller om man skulle komma på ett sätt att "bota" det för gott. Jag skulle antagligen känna mig fri, att slippa behöva tänka på ditt och datt, det skulle vara en dröm som blev sann.

Det går ju liksom inte att strunta i sin diabetes för då går allt åt skogen...men men det är en dröm som jag faktisk aldrig tror blir verklig, iallafall inte under min levnadstid. Jag får helt enkelt fortsätta drömma och fortsätta att acceptera min kropp som den är.

(Så om någon diabetiker därute i Helsingborgs-trakten skulle läsa det här så tveka inte att kontakta mig)

Inga kommentarer: