Om Mig

Jag är en lite lätt flummig kvinna som blev diabetiker precis en månad innan jag skulle fylla 14 år.

Jag minns att mina kompisar reagerade på min evinnerliga vattentörst och de oändliga toabesöken stup i kvarten, ibland vaknade jag mitt i natten av att jag hade plötsliga kramper i fötterna eller låren.

Min syster sa en gång lite halvt på skämt "Vi kanske ska kolla ditt blodsocker så du inte har diabetes", jag ryckte på axlarna och fortsatte att dricka min milkshake, jag visste inte ens vad diabetes var.
Det dröjde dock ett tag till innan vi faktiskt kollade mitt blodsocker, som då gjordes under min systers födelsedag, en söndag var det. Hennes svärmor är nämligen typ 2:a så vi använde hennes mätare (som gjorde jätteont!). Det visade sig då att mitt BS* var omätbart på den, så det var bara att åka in till Läkarstationen nästa dag sa mamma. Jag visste fortfarande inte vad diabetes var för något.

Samma natt mådde jag riktigt dåligt och började spy okontrollerat, väckte mamma med ett hiskeligt skrik och kräkningarna bara fortsatte samtidigt som jag hade kramper.

Samma morgon åkte vi till läkarstationen och även där var mitt BS omätbart, de s att jag skulle bli tvungen att åka direkt in till akuten.

Och så gick det till, 2 månader på sjukhus blev det, först med dropp och sedan sprutor.
Mitt BS när jag kom in låg på 32 om jag minns rätt, en frisk människa har ett värde mellan 5 - 7 ca.

Jag hade under de senaste året gått ner mycket i vikt, och då var jag ändå ganska så slank förinnan, detta hade mamma såklart reagerat på redan innan, men det har jag fått veta i efterhand, hon hade misstänkt anorexia dock.

Jag har aldrig haft någon riktig deppig "varför-jag"-period men visst har det funnits dagar då man önskat att man var 100% frisk, men dem dagarna slår jag bort med tankar om "att det kunde varit värre".

Ja, detta är bara en liten del i min historia, nämligen början på den.

idag använder jag insulinpump framför sprutor för att för mig är det mycket enklare, tankspridd som jag är!